Arkiv | prestationsångest RSS feed for this section

Stress-kollaps i köket nyss

17 Feb

För en kvart sen stod jag vid spisen och lagade till en soppa, samtidigt som jag körde igång datorn för att hinna läsa ett kapitel till studiecirkeln i Rättvis Handel som jag håller i varannan tisdag kl sju. Soppan skulle jag inte hinna äta, utan tänkte ta med den till studiecirkeln. Kapitlet skulle jag bara hinna skumma igenom, eftersom jag hade inbokat en core-träning mellan sex och halv sju. Emellan duschen och studiecirkeln hade jag tänkt klämma soppan. Efter studiecirkeln skulle jag kasta mig iväg till nio-visningen av Seven Pounds på Filmstaden.

Låter detta som en vettig vardagkväll där hälsan sätts i fokus? Skulle inte tro det.
Precis när jag knäppt igång datorn och funderade på hur jag skulle hinna allt högg det till i magen av smärta. En helt ovan känsla för mig. Det högg till igen, och alldeles nyss högg det till en tredje gång. Jag känner att andningen är en alldeles för ytlig och känslorna sväller upp inom mig och hotar att tränga ut genom tårkanalerna.

Kanske är det dags för mig att äntligen acceptera att mina vardagskvällar inte kan vara fullproppade med aktiviteter? Antalet föreningar jag varit och är aktiv i är troligen det dubbla eller tredubbla gentemot er som läser detta. Duktig-flicka-syndromet är vad denna prestationsprinsessa lider av sedan många år tillbaka. Och det är svårt att sakta ner på takten. Det känns som ett enormt svek att säga ”nej” till vad än folk ber mig att åta mig. Dessutom hörde jag att jag fått rykte om mig som ”Umeås mest upptagna människa” – och det klingade inte särskilt vackert i mina öron då en bekant berättade det för mig.

Kvällens lösning: Ingen mer core på tisdagkvällar. Studiecirkeln i Rättvis Handel består eftersom den bara äger rum varannan tisdag. Vi får se hur det känns med biofilmen sen, eftersom biljetterna redan är köpta.

Annonser

Hur hinner vi allt?

29 Jan

Legat lågt med bloggandet de senaste dagarna. Känner att det är så mycket jag vill göra, vill hinna, men det går liksom inte och jag befinner mig i någon form av ångest (egentligen ett alldeles för frekvent använt medicinskt ord som verkar kunna användas till nästan vad som helst, jag menar beslutsångest lär ju knappast ha något att göra med ursprungsbetydelsen av ångest) över allt jag vill men inte hinner. Jag tror ni är flera läsare som känner igen detta?

Vad gör ni för att inte stressas upp av alla dessa prestationer och drömmar och måsten som ni vill hinna med men som ni inte hinner? Yoga, träna, hålla hemmet snyggt, laga mat, umgås med bekanta, hålla kontakten, skriva mail, läsa bloggar, besöka internet-communities, sy, fixa, baka bröd, avfrosta frysen, se filmer, läsa böcker, spela spel, städa, rensa i röran, betala räkningar, delta i styrelsemöten, demonstrera på stan, gå ärenden, handla mat, sätta in fotona i fotoalbumet, ringa släktingar, leka med katten, tvätta, lyssna på P1, sticka sockar, återvinna, promenera. And the list goes on…

Funderar på om en ”to do list” skulle underlätta det hela? Eller att ge veckodagarna olika inriktningar? Yoga- och symåndag, bok- och tvätttisdag, film- och promenadonsdag, ringa- och städatorsdag?

En obehaglig insikt

4 Sep

Igår kväll, klockan sent på kvällen, slogs jag av en rätt så obehaglig insikt efter en dag som jag lätt skulle kunna kalla en riktigt dålig dag. Det var insikten att jag lider av prestationsmani, eller vad man ska kalla det.

Igår hade jag min lediga onsdagkväll (varje onsdagkväll försöker jag att inte boka in nån föreningsaktivitet eller möte eller NÅNTING överhuvudtaget för att ha åtminstone EN kväll i veckan för mig själv) och trots det satt jag ned och tog det lugnt bara under de 20 min det tog att äta middagen. Istället för att sitta och läsa och se på en tv-serie eller kanske sticka (hade sett fram emot alla tre) så slängde jag mig mellan diskning, städning, matlagning av morgondagens matlåda, soptömning och allmänt småfix till klockan kvart i tolv på kvällen.

Något brast inom mig. Jag frågade mig varför jag inte kan ta det lugnt, nånsin, utan ständigt tvingar mig att prestera, prestera, prestera. Har provat många gånger att sätta mig ned med en bok, men genast kryper det i kroppen och jag känner tankarna surra runt i huvudet ”du borde tvätta/diska/städa förrådet/sy gardinerna/städa ur kylen/frosta av frysen/damma/vattna blommorna/sortera alla viktiga papper/skura badkaret”, och det spelar ingen roll hur många saker jag lyckas avklara per kväll, det tar aldrig slut! Det bara börjar om med nya krav som lurar bakom nästa hörn.

Denna kväll har jag ägnat helt åt att o-prestera, som vi kanske kan kalla det på norrländska. Jag åkte ut med mina jobbkollegor till en liten by utanför stan där vi samlades och åt persisk middag och efterrätt. I flera timmar slapp jag prestera, och det var som en sten lyfts från mitt hjärta under dessa timmar.
Nu är jag tillbaka i lägenheten sedan en timme tillbaka och det enda jag presterar under denna timme är att skriva detta blogginlägg samt borsta tänderna.

Jag fick ett bra tips av en vän: planera in när du ska städa, diska, tvätta osv så att det inte ständigt hänger över dig utan du kan lämna prestationstankarna eftersom diskningen ska ske först på fredag och tvätten först på söndag. Ska testa detta från och med imorrn!

Stor kram går ut till er som stöttade mig när jag sent igår kväll skickade desperata sms om min nyfunna situation.

Någon som känner igen sig i prestationsdilemmat/duktig flicka-syndromet?