Är det fult att motionera i dagens Sverige?

12 Jan

Idag när jag skulle fara hem från jobbet så bytte jag om till mina joggar-kläder, drog på broddarna på gympaskorna och satte fast ryggsäcken ordentligt på ryggen. Till sist utrustade jag mig med extra reflexer och skulle säga hejdå åt kollegorna som gav mig en skeptisk blick. Jag förklarade att jag tänkte jogga hem från jobbet istället for att gå den (tråkiga) gamla vanliga 20-minuterspromenaden. Direkt möttes jag av utrop som ‘oj vad duktig DU är då’ eller ‘fy att du bara ORKAR’ osv. En kollega intog genast försvarsställning och berättade att hon minsann cyklar till och från jobbet varje dag och tycker det räcker.

Varför ska det vara så fult att träna och motionera? Varför hamnar folk i försvarsställning och hellre väljer att säga ‘usch och fy’ istället för ‘vad bra att du tar hand om dig’ eller ‘bra idé!’?

Liknande attityd möts jag av när jag förklara att jag enbart äter vegansk mat. ‘Oj vad jobbigt det måste vara’ och ‘kan det verkligen vara bra’ är två vanliga reaktioner. Eller försvarsstallningen igen ‘jag äter inte heller så mycket kött egentligen’.
Naturligtvis skulle jag knappast fortfarande efter 11 år som vegankostare fortsätta med det matvalet om det varit jobbigt eller om jag inte mått bra av det.

Härmed säger jag VET HUT åt alla dessa trångsynta dömande människor. Säg något peppande istället för något kritiskt för en gångs skull. Skulle ni själva vilja bli bemötta på det viset om ni te x kommer till jobbet i en ny frisyr någon dag och får ett ‘fy’ eller ‘usch’ i ansiktet?

Ps joggingturen hem gick jättebra, sprang två extra kilometer! Rekommenderar alla att prova jogging till (om det finns dusch) eller från jobbet!

Annonser

11 svar to “Är det fult att motionera i dagens Sverige?”

  1. Lotta 12 januari 2009 den 22:25 #

    Vad superduktig du är, önskar jag hade din go. Själv försöker jag hitta en träningsform som inte tråkar ut mig. Ska försöka släpa mig till gymmet nästa vecka när jag skrivit klart min tenta. Till dess är det mag övningar som gäller. Ska testa träningsprogram från tv-reklamen med dans och magträning.

    Det där med maten är ju ockå urlöjligt. Huvudsaken är ju att man är nöjd med sitt val och att man mår bra. Sedan tycker jag man får äta som man vill så länge man inte prackar på andra sin diet. Jag får nya diet tips varje vecka och det är så uttråkande och sårande ibland. Måste ofta försvara mina val av mat vilket inte många fattar, alla tror jag smäller i mig mängder med onyttigheter, men det gör jag definitivt inte, det kan jag inte för då blir jag sjuk, men pga vikten tar alla bara förgivet och ingen tror en heller.

    Kom ihåg att du är bäst!
    Kram

  2. Lolitalotta 13 januari 2009 den 6:40 #

    Strunta i vad folk säger och tycker. Du vet att du mår bra av dina löpturer och du vet att du mår bra av maten du äter. Det är det som är det viktiga. Heja dig!

    Är färdig med boken nu. Det var välbehövd motivation i den. Den kommer snart på posten, ska bara fixa en liten grej 🙂

  3. Monica 13 januari 2009 den 6:52 #

    Live and let live… Det är nog en del avundsjuka och en påminnelse att dom själva borde ta sig i kragen kanske.

  4. Ulrika Gabriel 13 januari 2009 den 7:13 #

    Hejja Maria!
    Det är avundsjukan och framför allt det egna dåliga samvetet som visar sitt fula tryne hos dina kollegor. Det tror jag.
    Många brottas med tankarna om att de borde och faktiskt vill, men ändå inte riktigt förmår. Framför allt på områdena motion och kost.
    Du får se det som en komplimang. Det tycker nog ändå att du är beundransvärd. Men visst är det synd att det inte kan säga det.
    Kram till dej!

  5. sakomsolen 13 januari 2009 den 12:57 #

    och jag kom just hem från joggen. ljuva vind i benen!

  6. UTSIDAN 13 januari 2009 den 13:28 #

    Många har åsikter om mycket, dessutom finns det en oförmåga att se olikheter och förändringar possitivt – många känner sig snarare hotade.
    Allt gott till dig!

  7. Martin 14 januari 2009 den 15:29 #

    Vi möts ofta med en liknande attityd när folk får reda på att vi som är en trebarnsfamilj inte har bil. De tycker synd om oss eller undrar hur vi klarar det. Men det är inga problem så som vi bor. Tack vare vi inte har bil så kan vi båda jobba deltid och och hålla på med konstnärlig verksamhet samt tillbringa mer tid med våra barn. När vi verkligen behöver bil så hyr vi.

  8. Anonymous 14 januari 2009 den 15:33 #

    Åh nej! Jag hör till en av de där människorna som säger såna där saker. Kan ju inte svara för de på ditt jobb men jag använder de kommentarerna när jag är impad av nån och tänker ”wow, det där skulle jag aldrig palla! vad duktig han/hon är!”. Men naturligtvis får det ju motsatt effekt om man uttrycker det genom att säga ”att du ORKAR!!”. Tack för att du gav mig en tankeställare! Skulle nog aldrig ha reagerat över det annars. Får tänka ut nåt annat jag kan säga nästa gång jag blir impad över någons nya motionsvanor eller liknande. 🙂

    Jag kan träna på det redan nu genom att säga:

    Vad härligt att du är så stark i dig själv att du väljer att testa jogga hem! Det är en jättebra idé och det är jätteroligt att det verkade funka så bra. 🙂

    /Maria Stenlund

  9. Maria 14 januari 2009 den 17:33 #

    Sakomsolen: Vi förstår varandra 🙂 Heja jogging!

    Utsidan: Allt gott till dig med!

    Martin: Det där känner jag också igen! Vi har inte ens några barn, min sambo och jag, men eftersom vi bor i Norrland så förväntas vi både ha körkort och bil, trots att vi bor Öst på stan med 20 min gångavstånd till centrum och bussar en liten bit bort som går var 10:e minut. Samma person som senast ”klagade” på att vi inte har körkort eller bil klagade även på att jag valt att jobba 75% för att ”det kommer inte funka i längden att ha så lite pengar”, nä kanske inte om en slösar alla sina pengar på bilen 😉

    Maria: Ja det gäller att tänka på vad en säger och HUR en säger det! Tror dock inte jag blivit lika less om du sagt det, du hade nog inte haft samma trötta attityd som min kollega 😉

    Tackar för din uppmuntran 🙂
    När ska du själv skaffa en blogg då? 🙂

  10. Anonymous 15 januari 2009 den 18:57 #

    Hehe! Jag har haft bloggar tidigare vid två olika tillfällen men lagt ner dem när jag känt att det inte gett nåt längre. Nu senast kände jag att det tog för mycket tid som jag ville lägga ner på annat.

    Men ibland blir jag sugen på att börja blogga igen, men jag vet inte vad den bloggen ska handla om i så fall. De tidigare bloggarna har jag haft för att skriva av mig jobbiga saker; den första bloggen var en arg-blogg och den andra bloggen var en ledsen-blogg. Kanske är dax för en gladblogg! 😉 Är dock inte en människa som är så intresserad av att skriva om glada saker, men det beror kanske på att jag mest skriver för att skriva av mig jobbiga saker.

    Jag tycker om din blogg väldigt mycket för den får mig att tänka om lite. Speciellt gillar jag grejer som gör att jag förändrar SMÅ saker i mitt liv. Sånt kan ha stor betydelse.

    /Maria Stenlund

  11. Anand 01 november 2011 den 11:53 #

    Hej!
    Med omtanke och välvilja måste jag fråga dig om dina kollegor är så ensamma om att vara trångsynta och dömande.

    Jag har själv en mer alternativ livsstil och vet hur enkelt det är att provocera och provoceras, personligen känner jag att det kan vara bra att lägga märke till att jag dömer de dömande tillbaka ganska omgående och vet precis varför de sa som de sa och tänker att så borde de ju inte säga!

    Stoppar man där inte in sina kollegor i en liten låda om hur de borde vara precis som de förmodligen försöker göra mot dig?
    —-
    Tack för inspirerande läsning 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: